The color of 2015.

Color? 2015? I don’t know. My planning calendar is in my phone these days.
I have no brightly colored leather-and-paper diary to show me the way.

But it’s not my “digital life” that’s made me lose my direction. It’s my “happy life”. The better my life gets, the less I need to change it. There is less pain, less struggling, less urgency. But there is also less of an obvious direction. Before, I always wanted to move upwards. Now, it’s more like “should I go right or left or straight ahead? Or just stop for a while to smell the flowers?”

Now that I no longer NEED to change my life, I can use my time and energy to enjoy it. Not that I would ever lean back and stop moving. But I don’t have to paddle like crazy to stop myself from sinking. Rather than mending what keeps falling apart, I can build new things.

Back to 2015! What shall I build?

My home. Keep the momentum going! Hire that painter to fix the ceiling. Hire that repairman to fix the window blinds. My apartment already feels more like Home than ever before, and I’m not aiming for showroom perfection, but these things are at the top of my 2015 to-do list.

My body. Keep it up! Last year’s training and eating have given me a good foundation. I can feel it. I still enjoy my sweets and salties, and I’m still struggling with my core strength. But I’m getting stronger and healthier, despite my age, and I’m looking forward to this year’s races: 80K in April, 50K in June, and 90K in August.

My soul. Stay true to myself! Too much ITF* socializing makes me tired and unhappy. So keep declining event invitations and embracing alone-time! It’s working. However, while I need to be economic with my time, I can be generous with money, and donate to causes that I believe in. I can also be generous with love. Keep heart and mind open, see the good in people, smile and look people in the eyes, show appreciation, give a helping hand. Don’t hate. Don’t put people down. Don’t hold a grudge, and don’t pass it on to others. Apologize.

What about that other kind of love? Finding it has been on my wish list (to-do list?) for some time now. And I did try online dating in 2014. But it’s SO boring. Why can’t my friends just set me up with someone perfect? (Hint!) Whether I find him, or don’t find him, I will always be the love of my life.

And what about color? Let’s say the colors of 2015 are black, grey and navy blue. My favorite colors. Then maybe 2015 will be my favorite year. So far.

* ITF = in the flesh

Jag tror.

Jag är ateist. Men jag tror. Jag tror på kärlek och respekt. Jag tror på alla människors lika värde och alla människors värdefulla olikhet.

Jag tror att hat aldrig kan besegras med hat. Jag tror att dumhet inte kan botas med förakt. Jag tror att förakt är ett gift som drabbar subjektet hårdare än objektet.

Jag tror att det finns fler alternativ än kapitulation eller krig, när vi ställs inför det som skrämmer.

Jag tror att det är svårt, men jag tror att vi måste försöka. Det är vad jag tror.

Naivt, överkänsligt önsketänkande.

Var kommer fiendskapen ifrån? Jag ser hur vi blir varandras motståndare. Vi som annars uppskattar eller åtminstone accepterar varandras olikheter. Vi som egentligen har en mycket viktigare gemensam motståndare: Rasismen.

Visst, det är ok att tycka olika. Det är bra att tycka olika. Och jag är medveten om att min personlighet är alltför empatisk och diplomatisk för politiken. Men när det bara handlar om att angripa och ta poäng på motståndaren med lögner, enögdhet och nedsättande epitet, för oliktänkandet oss verkligen framåt då? Eller blir vi alla till slut ”jävla idioter” för varandra?

Ena sidan säger att klyftorna ökar. Andra sidan säger att de ökade klyftorna har planat ut sedan man tog över makten.

Ena sidan säger att skatterna har sänkts medan välfärden monterats ner. Andra sidan säger att välfärden fått mer resurser än någonsin tidigare.

Ena sidan säger att arbetslösheten har ökat. Andra sidan säger att sysselsättningen har ökat.

Ena sidan säger att Fredrik Reinfeldts vädjande om att ”öppna våra hjärtan” även om det kostar var en kapitulation, en bekräftelse av SD:s retorik. Andra sidan säger att det var ansvarstagande och en markering mot SD.

För mig väckte de där orden andra tankar. Tankar om vikten av att välja öppenhet och generositet även när det kostar. För inte kan väl öppenhet och generositet villkoras med huruvida det kostar eller inte? Människan, när hon är som bäst, öppnar sitt hjärta för att det är rätt, inte för att hon har råd.

Jag önskar att vi kunde fortsätta tycka olika och diskutera passionerat, men utan att ljuga och förvränga. Utan att förakta människan bakom åsikten. Med ödmjukhet inför att ingen förstår allt, ingen har helt rätt.

Och så önskar jag att du röstar på vad som helst utom SD. För kärlekens skull.

Inget att skämmas för.

Jag har precis läst ut Susan Cains Quiet. Ett kapitel handlar om introverta barn, som ofta får höra och uppleva att det är något fel på dem, att de måste ”komma ut ur sina skal” och bli mer utåtriktade. I själva verket är de bara skapta på ett annat sätt, optimerade för mindre stimulans och mer intima sociala situationer. De är inte asociala; de är bara bättre på att interagera med en människa i taget.

Två skamfyllda minnen dyker plötsligt upp.

  1. Det är en vanlig dag i Steningeskolan. Jag går i andra eller tredje klass. Min kompis Mia och jag bestämmer att vi ska leka hemma hos henne efter skolan. Senare frågar vår klasskompis Marie om hon också får följa med, men vi vill vara ensamma.

    När vi kommer hem till Mia får hennes mamma höra om Marie, och blir upprörd. Självklart ska hon få vara med. Så blir det. Och jag skäms över att vi försökte stänga henne ute.

  1. Det är en solig sommardag. Sommarlov. Jag är vid simbassängen och badar med min kompis Linda. Vår gemensamma kompis Therese kommer också dit, och Linda frågar mig om hon får vara med oss. Jag säger nej, jag vill vara ensam med Linda. Men det slutar med att de två leker istället, och fryser ut mig.

    Sedan går de därifrån och skriver ett hatbrev till mig, med en lista på alla som hatar mig (som egentligen inte alls hatar mig) och allt som jag är dålig på (framför allt sådan som jag egentligen är väldigt bra på, t.ex. att sjunga och rita). Jag vet att allt är lögn, men det känns ändå fruktansvärt att vara så avskydd. Skammen blir dessutom dubbel, eftersom det var jag som började, med att inte vilja släppa in Therese i leken.

Det är två starka minnen, som följt mig genom livet. I trettio år har de haft makt att fylla mig med skam och skuldkänslor.

Nu inser jag att jag inte var elak och egoistisk. Jag följde bara min natur. Som introvert hade jag redan då behov av mindre extern stimulans och mer intima sociala situationer. Jag kände mig tryggare och gladare med en kompis åt gången. Jag menar inte att det för den sakens skull blir ok att utestänga någon som inte gjort sig förtjänt av det. Någon vars enda ”fel” är att hen vill vara med och leka. Nej. Men jag förstår plötsligt att den 9-åriga Anna inte behöver skämmas längre. Och det behöver inte 40-åringen heller.

Otherhood

A few years ago, I considered having a baby on my own, by way of artificial insemination. I had been single for a couple of years, and realized that if I wanted children, I might have to go it alone. I read about it, and thought about it. Pretty soon though, I realized I didn’t want it enough to take that huge, irrevocable step on my own. My only real pro-motherhood reason was that I might one day regret not having children, and then it would be too late.

It’s still not too late, biologically. But I still don’t want it. In fact, this conviction has only grown stronger in me. It’s not that I don’t like children, it’s that I really don’t want to be a mother. I want complete ownership of myself and of my life. I only have this me, this life, and I am not willing to hand over the reins to anyone else. Not again.

Before thirty, life just happened. I just tagged along. Then I woke up and started taking risks, making decisions based on what I wanted. I’ve been single ever since.

Although I long for a man to love and to share my life with, staying single between 30 and 40 might have been my “salvation”. If I had stayed in my earlier relationship, or entered into another one, I would probably have been a mother by now. Just because that’s the way life goes. Instead, I have had the time and space to make myself happy, and figure out what I really want.

It often strikes me how perfectly this otherhood fits me. Some people hate being alone. I love it! Some people coordinate their family lives with the professional efficiency of an office manager. I’m a logistic disaster. Sure, you don’t have to be the perfect “parent type” to be a mother. It’s just that I’d rather be an other.

Nitton frågor om löpning.

Jag fick en stafettpinne av Jonas, som bloggar bra om träning på “Träna med mig. Det är tydligen en “utmaning” att svara på de här frågorna, fast särskilt utmanande tycker jag inte att det var. Bara roligt.

1. Vilken typ av löpare är du?
En må-bra-löpare som hellre springer långt än snabbt.

2. Hur länge har du löpt?
Sedan tidiga tonåren, när pappa drog med mig ut. Läsning, måleri och pianospelande i all ära, men flåset och hjärtat måste också få jobba, tyckte han. Det hade han rätt i.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Åtminstone varannan dag. Mängden kan variera från 20–100 km per vecka.

4. Vilket är ditt ”feelgood”-tempo?
Platt eller kuperat, 5 km eller 5 mil? Med tanke på att min snabbaste mil (åtminstone sedan mina lungkollapser och efterföljande operation) är 55 minuter blankt, så kan inget under 6 min/km kallas feelgood.

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Min iPhone. För att kunna logga löpsträckan på Runkeeper, lyssna på radio eller musik (ibland), anteckna plötsliga insikter och idéer, och fota fina grejer längs vägen. På långpass har såklart med mig vätska och energi också.

6. Varför springer du?
För att jag kan. För att det är enkelt (inga regler, inga tider att passa, ingen boll). För att det hjälper mig må bra, både fysiskt och mentalt.

7. Har du någon gång ljugit för att springa?
Inte ljugit, men kanske inte sagt hela sanningen när jag har avbokat fester och utekvällar för att få springa och sova efter en jobbig vecka.

8. Hur ofta köper du löparskor?
Det senaste året har jag köpt fyra par. Innan dess köpte jag nog ett par var 18:e månad ungefär.

9. Var/hur handlar du din löputrustning?
Skorna köper jag helst på Löp & Sko i Göteborg. De är proffsiga och trevliga. Löplabbet upplever jag som nonchiga, stressiga och slarviga, så dem undviker jag helst numera. För övriga kläder blir det ofta Stadium.

10. Dygnets bästa springtid?
På kvällen. Det är lugnt och stilla ute, och jag somnar gott efteråt.

11. Hur ofta tävlar du?
Aldrig. Jag har förvisso börjat springa lopp, men tävlar gör jag inte.

12. Vilken är favoritdistansen?
Allt som är längre än 10 km. Det är först då jag känner mig uppvärmd.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
Inte till vardags. Det är bara att fortsätta att springa tills jag är hemma igen. Om jag inte får ont i lungan, och då måste jag stanna och djupandas/stretcha bröstet. Men när jag springer ultra (d.v.s. två gånger hittills) har jag tre mantran, som bara dök upp i huvudet under mitt första ultralopp:
1) When in doubt, move forward.
2) I can do this.
3) Pain is nothing.
(OBS: Den sista handlar inte om att ignorera en skada. Men om du inte tål smärta blir det svårt att springa långt.)

14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Ensam!

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Resorb och en smoothie med hampaprotein direkt efteråt. Sedan bara fortsätter jag att äta så mycket jag orkar de närmaste timmarna. Urk.

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Ingen.

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Ultravasan. Och det går snart i uppfyllelse. Det kommer bli skitjobbigt, men jag kommer att klara det.

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Ingen. Om någon kändis vill hänga med mig får det bli över en middag. Springa vill jag göra ensam.

19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Vem som helst som vill svara, på egen blogg, i kommentarsfält eller någon annanstans. Det är ett roligt sätt att reflektera över sin löpning.

Are you wasting your time on staying busy?

It’s Wednesday evening. Outside my open balcony door spring is sunny but chilly, and my bare feet are cold. I’m half changed into running gear, but for the last half hour I’ve been curled up on my couch next to the furry, purring body of my cat. I gently scratch her fluffy stomach, her chin and her neck. Kiss her little head. She’s warm, and she warms my heart.

I’m not doing anything useful. Not solving any problems or planning my next move. Not even scolding myself for being lazy. I’m just cuddling with my cat. And it’s awesome. In fact, I can’t think of anything I’d rather do right now.

But time is fleeing, I only have one life, and there’s so much I could accomplish!

Yes. But right now, I want to pet my cat. If there is no time for petting your cat (or playing with your children or chilling with your friends or making out with your lover or whatever), then what’s time worth?

I’m not making the world go round. But guess what? Neither are you.