Snubblar och faller. Framåt?

(For those of you who don’t understand Swedish – sorry, but it just came out this way.)

Det är svårt att förklara hur tankar snurrar och går av på mitten. När tankarna snurrar och går av på mitten. Försöker skriva det. Hur hjärnan går för snabbt för sig själv. Hur fingrarna fumlar och jag irrar mellan rummen, försöker göra allt samtidigt. Snubblar, går in i dörrkarmar, glömmer och tappar grejer. Gråter av frustration.

Ringer läkaren. Får frågor om tidigare besvär, trasslar in mig i mina egna svar och känner mig misstänkliggjord. Dum, som upptar hans tid medan det finns folk som är sjuka ”på riktigt”.

Min omsorgsfullt tillrättalagda, lugna yta brister. Den är som skörast på morgonen, när den är nyapplicerad. Och läkaren har bara telefontid på morgonen.

”Jag vet inte vad jag behöver. Jag vet bara att jag inte vill leva så här.” Han blir genast snällare, lovar att hjälpa. Jag ska komma in för nya tester så snart jag kan. Ok? Ok.

När min cykel rullar nerför berget är ögonen fortfarande röda och jag andas djupt för att bli lugn lagom till jobbet och det väntande kundmötet. Jag börjar gråta en gång till, och lugnar ner mig en gång till. Skämtar nästan helt naturligt med kunden och kollegorna några minuter senare.

Jag tar mig igenom dagen. Hinner till vårdcentralens drop-in-provtagning. Morgonens sköra yta återhämtar sig, slätas ut och blir starkare. Jag skriver en ny version av ett manus. Kunden tycker mycket om det. Jag också.

Sedan väntar helgen. Som fast mark efter en balansgång på slak lina. Jag springer en mil på fredagskvällen. Lämnar återbud till lördagens kräftskiva och går till gymmet istället. Jag vill gå på festen, men vet att det skulle dränera mig på energi. Att plocka ihop mina splittrade tankar, ikläda mig min sociala kompetens och binda ångesten tillräckligt hårt. Jag orkar inte. Även om jag tog mig genom kvällen utan sprickor i fasaden, även om jag lyckades ha roligt, skulle ansträngningen kosta för mycket.

När jag mår så här har jag inte råd att anstränga mig mentalt på fritiden. Har inte tid med annat än återhämtning. Sova, äta, träna. Träffa folk, ja. Men då bara de närmaste, dem som jag kan vila hos. Men jag vill ju göra roliga saker också. Vill gå på fest och träffa nya människor. Vill läsa böcker. Vill teckna och skriva. Jag lyckas till slut tygla mina skenande impulser tillräckligt länge för att skriva det här. Det gör mig lite lugnare.

Många tror att jag bara har för höga krav på mig själv. Så var det när jag var yngre, när prestationerna skulle kompensera den obefintliga självkänslan. Så är det inte längre. Jag kräver ingenting av mig själv. Däremot vill jag en massa.

Jag vill må bra och ha roligt. Jag vill älska och bli älskad. Jag vill överraskas, förundras och upptäcka nytt i omvärlden och i mig själv. Jag vill vara modig och besvärlig när det behövs. Jag vill göra mitt bästa. Jag vill äta gott och sova gott om natten. Jag vill vara kåt, glad och tacksam. Jag vill både skratta (mycket) och gråta (inte lika mycket). Jag vill vara en snäll och generös person som andra människor kan lita på.

Jag känner inget behov av att bli bäst på något eller förändra världen. Jag vill bara vara så mycket jag som möjligt. Och jag vill ha så mycket liv i livet som möjligt.

Någonting i mig ligger i vägen. Jag vet inte vad det är. Men det är i alla fall inte jag.

Advertisements

10 responses to “Snubblar och faller. Framåt?

  1. Anna: Jag kommer skicka länken till din post till min vän Therése.

  2. Du. Ta hand om dig för sjutton! Jag känner igen det du skriver allt för väl. Bra att du väljer bort och prioriterar dig själv och din återhämtning. Och ta emot de här varma kramarna från mig, ok?

  3. Vilken text anna, vilka starka ord. Går rakt in. Du kan klä dina känslor och tankar i ord, det måste vara en bra ventil.

  4. Gripande! Jag känner bitvis igen mig i det du skriver, frustrationen över vårdcentralen & läkarna när inte hälsan hänger med. Kommentarer som är menade att hjälpa men som mest känns som de inte tar en på allvar. “Du kanske är stressad…”. Hoppas det kommer en vändning snart!

    • Har ju missat att svara dig Tess! Förlåt. Tack för din kommentar. Det är skönt på något sätt att inte vara ensam om sina erfarenheter. Och nu kan jag lyckligtvis säga att vändningen kan ha kommit. Jag har fått antidepressiv medicin, och förutom några biverkningar, som yrsel och sömnstörningar, känner jag mig redan mycket bättre. Jag hoppas att det håller i sig.

  5. Det där du skriver om att varje morgon applicera en yta… det gör mig betänksam. Alla andra symptom liknar mina egna från perioden av utbrändhet. Försöker din kropp tala om något för dig som du inte vill lyssna på? Kramar från en ytlig bekant och högst tillfällig besökare (som också varit copy) på din blogg. Men slumpen, finns den? Katinka på Farmorsbloggen

    • Hej Katinka! Har missat att svara dig också. Jag bevakar inte bloggen så flitigt…Tack för din omtanke, det betyder mycket. Jag förstår vad du menar. Har iofs aldrig varit utbränd, men har varit sjukskriven för begynnande utmattningssymptom för några år sedan, när jag var yngre och mer oerfaren, och inte förmådde sätta egna, rimliga gränser. Det gjorde jag med besked när jag kom tillbaka 🙂 Överanstränging är inte problemet. Nu äter jag antidepressiv medicin och det tycks göra susen. Hoppas att det håller i sig…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s