Monthly Archives: March 2014

Pretto, ja tack.

För ett par veckor sedan lade jag ut en bild på min första tweet någonsin, och beskrev den som något pretentiös. Min vän Joachim undrade “varför?”, vilket jag besvarade med “för att den är det”.

Min första tweet

 

Vad betyder pretentiös? Enligt Wiktionary: “mycket anspråksfull, som ställer mycket höga krav”. På dagensord.net förklaras det vidare som “fin i kanten” och “märkvärdig”. Och det var väl det jag menade med att tweeten var lite pretentiös. Att jag gjorde mig lite märkvärdig genom att uttrycka mig extra avancerat, med tjusigare formuleringar än nödvändigt.

Men varför inte? Jag tycker att det kan vara uppfriskande med komplicerade, anspråksfulla och märkvärdiga inslag i vardagen. Varför måste allt vara enkelt, folkligt och snabbsmält? Livet är inte en dokusåpa.

Nr 29/100

Jag är en jävla hora.

Det var väl bara en tidsfråga. Alla är vi (kvinnor) potentiella horor om vi misshagar fel man. Så vad gjorde jag för att idag få detta skällsord kastat på mig?

Jag var på väg hem uppför Viktor Rydbergsgatan, precis där den kröker sig uppåt från Arkivgatan mot Gibraltargatan. Trottoaren är bred och rymmer både cykelbana och gångbana. Jag cyklade uppåt utan brådska och såg två män komma gående i motsatt riktning. Två till synes vanliga män i min egen ålder.

Den ena gick på cykelbanan. Han såg att jag var på väg och jag såg ingen anledning att väja, utan räknade med att han skulle kliva av cykelbanan. Det gjorde han inte. I sista stund väjde vi båda samtidigt, och shoppingpåsen som hängde från styret stötte emot hans arm.

“JÄVLA HORA!”

Det tog någon sekund innan orden verkligen sjönk in. Men sedan tvärbromsade jag, vände mig om och tog i med hela magstödet: “VAD FAN SA DU TILL MIG?!”

De två männen, som nu var ca 60 meter bort, stannade till och gormade någonting om galna cyklister. Jag stirrade på dem och ropade tillbaka: “DET ÄR EN CYKELBANA, IDIOTER”. Jag hörde inte ens vad de svarade, utan sträckte långsamt upp  långfingret mot dem och cyklade sedan vidare uppför backen, med raseriet kokande i mig.

Jag fortsatte att koka hela vägen hem. Två ord. Nio bokstäver. Inget våld eller annan fysisk kontakt. Det hela var över på en halv minut. Ändå kände jag mig smutsig och hotad. Jag tänkte att jag borde gjort mer. Cyklat efter dem, ställt mig i vägen, spänt blicken i dem och sagt “…”.

Nej, vad kunde jag ha sagt som skulle gjort någon skillnad? Jag hade i alla fall reagerat. Min respons hade varit rasande och inte särskilt vältalig. Men jag hade inte låtit mannens handling passera utan en tydlig reaktion.

Sist jag blev kallad “jävla hora” var många år sedan. Även då cyklade jag hemåt genom Göteborg. Även då var jag i vägen för killar som tyckte sig äga vägen. Då var de flera stycken, tonåringar, som gick i bredd längs Föreningsgatan och inte flyttade på sig när jag signalerade med både klocka och röst.

Kan det vara så att det finns en trafikregel jag missade när jag pluggade körkortsteori en gång i tiden? Att kvinnliga cyklister alltid ska lämna företräde åt män. Om vi inte gör det, är vedertagen påföljd ett upprört:

“JÄVLA HORA!”

Nr 28/100

Svensken, indiern, australiern och Bellman.

Nä, okej då. Den sista var inte Bellman, utan Blomdahl. De andra tre satt vid bordet intill mitt på Mahogny Coffee Bar idag. Indiern var nog i min ålder, medan de övriga såg ut att närma sig pensionsåldern, och alla tre var gissningsvis professorer på utflykt från Chalmers. Som reklamare är jag svältfödd på tvättäkta akademiker i min vardag, så jag kunde inte låta bli att lyssna roat på deras konversation.

Svensken öppnade fikastunden med att förklara för sina kollegor att ”this is apparently what you might call a ”hipster” place. Not that I know what a hipster is exactly, but I think it’s sort of like the guy behind the counter.” De skrattade alla hjärtligt, men lågmält. Jag fnissade såklart inombords.

Sedan pratade de om matematiska ”theorems” och något de kallade ”snips”. Jag såg väl ut att vara djupt försjunken i mitt arbete, men satt i själva verket och googlade fram single-nucleotide polymorphisms, som förkortas SNPs och uttalas snips. Svensken, som var den mest pratsamma i sällskapet, berättade också en historia som fascinerade mig.

Han hade en gång rekryterat doktorander och fått en ansökan som stack ut i mängden. Det var en man med en katastrofal studiehistorik, både i grundskolan och gymnasiet. Men som vuxen fick han smak för utbildning och tog igen det han missat, för att sedan fortsätta med högskolestudier.

Mannen, som nu närmade sig 30, började studera matematik, men stötte återigen på stora motgångar. Han gav dock inte upp i första taget, men underkändes gång på gång. Till slut bytte han spår och läste en termin teoretisk filosofi. Då! Plötsligt var det något som föll på plats för honom, han återupptog mattestudierna och fick i fortsättningen bara toppbetyg.

Jag uppfattade inte resten av berättelsen, eftersom det jag hört satte igång tankar hos mig själv. Mannen var ju ett imponerande exempel på envishet och uthållighet, men hans akademiska ”karriär” visade också två intressanta saker.

För det första: Hur olika faktorer kan påverka varandra helt oväntat. Den här mannen bar uppenbarligen på en stor potential för matematik, en potential som dock förblev helt låst ända tills han bytte spår och då hittade en oväntad väg in i den tidigare obegripliga matematiken. Heureka!

För det andra: Hur en människa faktiskt förändras genom livet. Mannen i berättelsen hade av okänd anledning inte klarat av studierna i grundskolan och gymnasiet. Kanske var undervisningsformerna bara helt i disharmoni med hans behov. Kanske var hans drivkrafter och intressen inte i synk med den gängse perioden för svensk skolgång. Kanske båda, eller något helt annat. Jag har ingen aning. Men uppenbarligen kunde han i vuxen ålder se, pröva och upptäcka sin potential.

Det finns många anledningar att ta med datorn till ett kafé och arbeta några timmar bland främlingar. Den här berättelsen är en sådan anledning.

Nr 27/100

Vem är Alice?

“I’ve learned not to worry about love, but to honor its coming with all my heart. To examine the dark mysteries of the blood with headless heed and swirl, to know the rush of feelings, swift and flowing as water. The new face I turn up to you, no one else on earth has ever seen.”

Orden är Alice Walkers. För några månader sedan visste jag inte vem hon var, fastän jag hade sett den världsberömda, Oscarsbelönade, Spielberg-regisserade filmen baserad på hennes mest kända roman: The Color Purple. Purpurfärgen.

För några månader sedan råkade jag se en dokumentär om henne och insåg då att hon är så mycket mer än författaren till Pulitzer-prisbelönta Purpurfärgen. Det var då jag skrev ner det där citatet, som gick rakt in i hjärtat på mig.

Hon var yngst av åtta barn i en fattig, afroamerikansk familj i Georgia, och växte upp under en tid där slaveriet fortfarande kastade långa skuggor över den amerikanska södern. Rasismen var inte bara norm, utan lagstadgad. Alice Walker var 11 år när Rosa Parks gjorde sin berömda bussresa och medborgarrättsrörelsen föddes.

Mot alla odds arbetade hon sig till framgång, i high school, vid universitetet och som författare. Dessutom verkar hon vara en fascinerande person med stark integritet.

Jag kan inte berätta allt om henne här. Dels blir det ett alltför långt inlägg, dels vet jag inte tillräckligt. Så jag avslutar med ytterligare ett Alice Walker-citat ur filmen:

“I left formal religion when I was thirteen, in favor of the forest. I would spend every Sunday reveling in the glory of nature. The trees and the flowers, the sun and the wind and the rain storms. You know, this is the only heaven I care for. If there’s another one, go. Just leave me here. Mhm.”

Nr 26/100

Någon måste vara först.

Någon måste vara först med att inte reagera. Någon måste vara först med att inte ge igen, att inte föra hämnden vidare. Bryta den ändlösa reaktionskedjan.

Det var hen som började! Det spelar ingen roll vem som började. Frågan är: Tänker du bli den som slutar? Den som sänker det höjda vapnet utan att skada,  tar ett djupt andetag och säger: Det får vara bra så. Bra. Så.

Nr 25/100

Så här skriver jag.

Vissa dagar är svårare än andra. Det gäller också den här bloggutmaningen. Jag ligger redan en dag efter, och idag höll jag helt enkelt på att glömma bort att skriva något inlägg.

Skriver gör jag dock varje dag. Det är en del av mitt jobb. Den dagliga
e-postdialogen med kunder, intervjupersoner och andra viktiga kontakter. Mötesanteckningar, intervjuer och hastigt nedtecknade idéer som dyker upp på spårvagnen. Analyserande och resonerande texter som för problemlösningen framåt.

Jag tänker med pennan. Eller tangentbordet. Pennan och tangentbordet är också mina verktyg för att leka, testa och hitta på. För att ta fram kreativa koncept och idéer. Som kreatör är jag inte den muntliga idésprutan som helst live-kreerar tillsammans med många andra. Sådana möten tillbringar jag mest med att lyssna, iaktta och ställa frågor.

Sedan drar jag mig tillbaka. Skriver och ritar. Spyr ur mig en massa språkliga fragment som jag vrider och vänder, lägger ihop och drar isär. Jag testar, utan en klar bild av vad det ska bli. Jag sover på saken, pratar med folk och springer en runda. Jag prövar orden tillsammans med formen – bilder, layout och typografi. Den visuella kontexten och orden förvandlar varandra. De reagerar på varandra som kemikalier. Det fyndiga blir fult. Det platta blir perfekt. Eller tvärtom.

Att skriva kan vara jättetråkigt. Men det kan också vara ett äventyr. Som den här texten. När jag började skriva för en halvtimme sedan hade jag ingen aning om var jag skulle hamna, eller vad som skulle hända på vägen. Men nu är jag här, nära målet. I vanliga fall skulle jag nu gå in i redigeringsfasen. Möblera om lite. Stryka något här, lägga till något där. Mejsla fram fina detaljer. Men inte idag. Idag sätter jag bara punkt. Punkt.

Nr 24/100

Så mycket kärlek.

Jag läste någonstans att ”when you rescue a pet, it also rescues you”. Inte för att jag var i någon större fara när Tuffa flyttade in hos mig för exakt år sedan, men mitt liv har blivit så mycket rikare och kärleksfullare sedan dess. Hon är det finaste jag har.

I nioåriga Tuffas bagage fanns bland annat en sele och ett koppel. Hon hade varit utekatt en gång i tiden, men efter en grym misshandel och en lång läkeperiod fick hon bli innekatt istället. I Göteborg hade hon  nu nya, lummiga hemmakvarter och jag ville så gärna att hon skulle kunna vara ute, så jag knäppte på henne selen och tog med henne ut.

I början var hon ganska försiktigt utforskande, men efter någon vecka fick hon liksom ett glädjeryck och satte iväg i full fart över gräsmattan. Det var nog en ganska rolig syn. Snabb katt i rosa koppel med skrattande, snubblande människa efter sig.

Så småningom kändes det som att Tuffa var hemma i sina nya hoods. Jag tog av henne kopplet och selen och hon fick reda sig själv. Det har jag aldrig ångrat. Jo förresten. Första gången hon stannade ute en hel natt. Då var jag en orolig morsa, som knappt sov en blund och vankade ängsligt fram och tillbaka genom kvarteret i småtimmarna. Vid 8-, 9-tiden på morgonen dök hon upp. Högljutt jamande, hungrig och rufsig, med svansen full av torra löv. Jag grät av lycka. Hon åt, drack, kelade och sov sedan resten av dagen.

Sedan dess har hon haft många utenätter, under den ”varma” delen av året. Men oftast är hon bara ute någon timme i taget. Jag brukar öppna balkongdörren och ropa hennes namn, och då kommer hon nästan alltid springande, tryggt förvissad om att min röst betyder värme och mat.

En gång till har mattehjärtat bävat av oro. Jag kom hem från jobbet en kväll och kände direkt att något var fel. Tuffa kom inte mig till mötes i hallen, och när jag gick in i stora rummet låg hon stilla på soffbordet utan att ens höja huvudet. När jag satte mig intill henne såg jag att hon hade kräkts på soffan. Jag hittade liknande spår på andra platser i lägenheten. Hon var så svag att hon knappt orkade röra sig, men när jag hämtade vatten drack hon och blev ganska snabbt så pass bättre att hon kunde ta sig ner från bordet och upp på favoritstolen.

Jag ringde min kattvana vän Lisa som kunde ge goda råd och därefter kontaktade jag ett djursjukhus som erbjöd mig en tid nästa morgon. Tuffa blev allt piggare, så jag valde att inte åka till djurakuten samma kväll. Nästa morgon fick jag lugnande besked hos veterinären. Tuffa hade förmodligen bara fått i sig något olämpligt och blivit uttorkad av kräkningarna. I övrigt var hon i prima kondition!

Numera säger jag ”hej älskling” varje gång jag kommer hem. Det har jag inte sagt till någon på över 10 år. Tuffas Stockholmsfamilj älskar henne också innerligt, men kunde inte ha henne kvar på grund av allergi. Nu förstår jag hur svårt det måste ha varit för dem att säga hejdå. Nu förstår jag hur mycket kärlek man kan känna för ett djur. Så mycket kärlek.

Tuffa

 

 

 

Nr 23/100