Det är inte ni, det är jag.

Varma, vänliga människor runtom mig. Ändå stryker ensamheten som en kall vind längs mina bara armar, omsluter mig som en tunn, osynlig rustning.

Den goda maten smakar inget i min mun, den växer och sätter sig på tvären i strupen. Jag mår illa. Håller masken tills dörren går igen bakom mig. Tills den andra ensamheten, trygg, trösterik, omfamnar mig.

Jag vill gråta, men tårarna har fastnat bakom nyckelbenen.

Nr 9/100

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s