Så mycket kärlek.

Jag läste någonstans att ”when you rescue a pet, it also rescues you”. Inte för att jag var i någon större fara när Tuffa flyttade in hos mig för exakt år sedan, men mitt liv har blivit så mycket rikare och kärleksfullare sedan dess. Hon är det finaste jag har.

I nioåriga Tuffas bagage fanns bland annat en sele och ett koppel. Hon hade varit utekatt en gång i tiden, men efter en grym misshandel och en lång läkeperiod fick hon bli innekatt istället. I Göteborg hade hon  nu nya, lummiga hemmakvarter och jag ville så gärna att hon skulle kunna vara ute, så jag knäppte på henne selen och tog med henne ut.

I början var hon ganska försiktigt utforskande, men efter någon vecka fick hon liksom ett glädjeryck och satte iväg i full fart över gräsmattan. Det var nog en ganska rolig syn. Snabb katt i rosa koppel med skrattande, snubblande människa efter sig.

Så småningom kändes det som att Tuffa var hemma i sina nya hoods. Jag tog av henne kopplet och selen och hon fick reda sig själv. Det har jag aldrig ångrat. Jo förresten. Första gången hon stannade ute en hel natt. Då var jag en orolig morsa, som knappt sov en blund och vankade ängsligt fram och tillbaka genom kvarteret i småtimmarna. Vid 8-, 9-tiden på morgonen dök hon upp. Högljutt jamande, hungrig och rufsig, med svansen full av torra löv. Jag grät av lycka. Hon åt, drack, kelade och sov sedan resten av dagen.

Sedan dess har hon haft många utenätter, under den ”varma” delen av året. Men oftast är hon bara ute någon timme i taget. Jag brukar öppna balkongdörren och ropa hennes namn, och då kommer hon nästan alltid springande, tryggt förvissad om att min röst betyder värme och mat.

En gång till har mattehjärtat bävat av oro. Jag kom hem från jobbet en kväll och kände direkt att något var fel. Tuffa kom inte mig till mötes i hallen, och när jag gick in i stora rummet låg hon stilla på soffbordet utan att ens höja huvudet. När jag satte mig intill henne såg jag att hon hade kräkts på soffan. Jag hittade liknande spår på andra platser i lägenheten. Hon var så svag att hon knappt orkade röra sig, men när jag hämtade vatten drack hon och blev ganska snabbt så pass bättre att hon kunde ta sig ner från bordet och upp på favoritstolen.

Jag ringde min kattvana vän Lisa som kunde ge goda råd och därefter kontaktade jag ett djursjukhus som erbjöd mig en tid nästa morgon. Tuffa blev allt piggare, så jag valde att inte åka till djurakuten samma kväll. Nästa morgon fick jag lugnande besked hos veterinären. Tuffa hade förmodligen bara fått i sig något olämpligt och blivit uttorkad av kräkningarna. I övrigt var hon i prima kondition!

Numera säger jag ”hej älskling” varje gång jag kommer hem. Det har jag inte sagt till någon på över 10 år. Tuffas Stockholmsfamilj älskar henne också innerligt, men kunde inte ha henne kvar på grund av allergi. Nu förstår jag hur svårt det måste ha varit för dem att säga hejdå. Nu förstår jag hur mycket kärlek man kan känna för ett djur. Så mycket kärlek.

Tuffa

 

 

 

Nr 23/100

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s