Monthly Archives: April 2014

Are you wasting your time on staying busy?

It’s Wednesday evening. Outside my open balcony door spring is sunny but chilly, and my bare feet are cold. I’m half changed into running gear, but for the last half hour I’ve been curled up on my couch next to the furry, purring body of my cat. I gently scratch her fluffy stomach, her chin and her neck. Kiss her little head. She’s warm, and she warms my heart.

I’m not doing anything useful. Not solving any problems or planning my next move. Not even scolding myself for being lazy. I’m just cuddling with my cat. And it’s awesome. In fact, I can’t think of anything I’d rather do right now.

But time is fleeing, I only have one life, and there’s so much I could accomplish!

Yes. But right now, I want to pet my cat. If there is no time for petting your cat (or playing with your children or chilling with your friends or making out with your lover or whatever), then what’s time worth?

I’m not making the world go round. But guess what? Neither are you.

Feel-good tragedy.

I love tragic fiction. I love the way it gets under my skin and moves me. I also love the way it reminds me how glad I am. Glad that I wasn’t born in a time or a place where I would have been my father’s and later my husband’s property. Glad that I have never had to endure war, famine or poverty.

Tragic fiction reminds me of these things, and others. And then, unlike real-life tragedy, it ends. I go back to my privileged, (at present) non-tragic life. Momentarily shaken and stirred, but not shattered.

Last night I saw Revolutionary Road, starring Kate Winslet and Leonardo DiCaprio. I read the novel, by Richard Yates, a few years ago. Both the film and the novel are really good. At least if you like tragedy.

The story reminded me how glad I am to be born in Sweden, in the 1970s. How glad I am to have the courage to go my own way. How glad I am that I never had children.

Någon som behöver en handduk?

För jag kastar in min nu. Det blev bara 36 inlägg för mig i Blogg-100-utmaningen. Ok, vi kan väl säga 37, om jag räknar med detta.

Först tänkte jag att jag skulle kunna ta igen ett och annat missat inlägg längs vägen. Men för några dagar sedan insåg jag att jag låg hopplöst efter. Visst skulle jag kunna komma ikapp om det kändes viktigt. Men det gör det inte. Huvudsaken är att jag skriver. Inte att jag skriver hundra inlägg på hundra dagar. Men jag är glad att jag provade. Kanske gör jag ett nytt försök nästa år.

37/100

P.S. Jag kommer såklart inte att sluta blogga. Det gjorde jag ju förut också.

Jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen.

Jag inser att jag har skrivit en del om mat här. Om mina svårigheter att planera och tillaga, samtidigt som jag gillar att äta. Konsekvensen blir ofta att jag äter dåliga grejer. Alldeles för mycket socker och andra tveksamma kolhydrater.

För bara ett par veckor sedan skrev om hur jag hade slutat försöka skärpa mig. Dels för att det tar för mycket tid och gör mig stressad, dels för att jag slänger så mycket mat som blivit gammal efter mina försök att veckohandla och laga hemma.

Men nu vänder jag kappan efter min egen vind och testar en grej. För om jag ska lyckas med Ultravasan i augusti, då behöver jag sköta mig. Visst, det KAN gå ändå, men jag vill inte förlita mig på tur. Den 23 augusti vill jag veta att jag har förberett mig på ett bra sätt.

Varför tror jag att jag ska lyckas den här gången då? För att det är ett projekt, inte bara en fluffig det-vore-bra-men-jag-måste-inte-ambition. Nu har jag ett mål och en tidsram. Efter Ultravasan kan jag bosätta mig i en soffa med en påse smågodis resten av livet om jag vill.

Därför har jag börjat fundera, planera och agera för en förbättring. Jag har identifierat några “nycklar” som jag behöver för att lyckas. Jag har gått upp tidigt en lördagsmorgon för att springa, bara för att bryta ett mönster och markera en nystart. Och jag har börjat välja näring istället för omedelbar tillfredsställelse, genom att laga riktig mat och förbereda nyttiga snacks att ta till när sockerbegäret attackerar.

Projekt Ultravasan är igång.

 

Fortsättning följer.

Nr 36/100

Allt är toppen!

Ända tills det går åt helvete. Men oftast gör det ju inte det. Förmodligen lyckas du hålla näsan över vattenytan, med falska leenden och lögner som flytetyg. Alla andra gör ju också det. Plaskar runt i ankdammen och gör sitt bästa för att hålla näsan över vattenytan. Hålla masken. Hålla ihop. Hålla låda tillräckligt högt för att ingen ska höra att orden ekar tomma.

Nr 35/100

Håll eller hål?

När jag sprang Fyr til fyr i lördags fick jag håll vid ca 15 km. Det satt på höger sida, precis i nederkanten av min opererade skruttlunga, och det höll i sig resten av loppet. Dagen efter kändes det också lite tajt när jag var ute och promenerade.

Idag har jag haft ont i bröstet. Samma sorts smärta som när jag har haft spontan pneumotorax (spontanpunkterad lunga) tidigare. En efterlängtad löprunda ställdes in, och nu håller jag andan. Bildligt talat. Det var uppenbarligen inget vanligt håll, men det verkar inte vara hål heller. Redan nu känns det mycket bättre än i förmiddags, så jag hoppas att det bara är lite överansträngning som kan vilas bort över natten.

Hål tummarna för mig!

Nr 34/100

The Hunger Games.

Lågsäsong har sin charm. Och sina baksidor. Särskilt när man är på plats för att springa ett långlopp och behöver mycket mat. Tur att jag hade massor av snacks med mig.

Direkt efter målgång, dusch och bad klämde jag en påse majschips och en burk vingummin. Och en resorb. Sedan slocknade jag och sov förbi varje chans till kvällsmat. Det blev salta nötter och snickers medan jag bloggade om loppet. Sedan slocknade jag igen strax efter midnatt.

Vaknade vid 9. Jag hade ju missat att boka frukost på hotellet, så jag tog en resorb, en till snickers och en rawfoodkaka. Massor av vatten också, såklart. Vid 11-tiden gav jag mig ut på jakt efter riktig mat.

Lågsäsongsfika i AllingeVid hamnen i Allinge fanns både pastarestaurang och pizzeria. Båda stängda. Off season. Men mittemellan dem: Extreme Isbar. En glassbar som inte bara utlovade extrem glass, utan även nybryggt kaffe och nybakade croissanter. Varje dag. Jag fick en kanna varm mjölk till kaffet och bytte croissanten mot det matigaste de hade: en slags rågcroissant med strimlat bacon. Under omständigheterna smakade denna fika himmelskt.

Med nya krafter kunde jag leta vidare efter mer mat. Bara runt hörnet hittade jag Det Gamle Posthus, som till min stora lycka är öppet! I kväll. Så nu sitter jag här, på en bänk, på en klippa vid Östersjön, och skriver om min matvånda. Men det ligger en livsmedelsbutik på vägen tillbaka till hotellet. Den ska jag tömma.

JaktbyteP.S. Tillbaka på hotellet njuter jag nu av mitt jaktbyte. I kväll blir det en bit kött och ett glas rött på Det Gamle Posthus.

 

 

Nr 33/100