59 kilometer senare.

Fyr til fyr

 

Vilken dag. Klockan ringde 4.30. Jag hade sovit förvånansvärt gott och klev ur sängen förvånansvärt pigg. Hotellet inkvarterar bara ultralöpare den här helgen, så de hade ordnat frukost till oss innan bussen skulle gå till start kl 5.30.

En timme senare steg jag ur bussen, dåsig och frusen, och kl 7 startade nästan 400 löpare från Dueodde fyr på Bornholms sydspets. Först över en sanddyn, och sedan väntade 7 km längs stranden i den uppåtgående solen.

Vid 10 km började den första asfaltsträckan, som gick genom Nexø. Ett par kilometer senare var det dags att svänga in på en liten stig igen. Jag tror inte att havet var utom synhåll någon gång under hela loppet, ens när jag passerade samhällena längs vägen. Havsbruset var en välkommen följeslagare och det enda jag lyssnade på, förutom fågelsång och fotsteg.

Södra halvan av Bornholms östkust påminde mig om mina barndomstrakter norr om Halmstad. Först sandstränderna, och sedan en klippig kustremsa, med insprängda gräsängar och låga, vindpinade buskage.

Stigarna var tekniska, som det väl heter på löpspråk. Smala och ojämna med stenar och rötter. Ibland fanns det knappt någon stig, utan man fick ta sig fram över stenblock, sand och grus.

Första depån låg strax före Svaneke, vid 20 km. Jag hade börjat äta av medhavd energi innan dess och var fortfarande ganska pigg. Cola, resorb sport, en halv apelsin och några potatischips fick jag i mig innan jag fortsatte.

Redan runt 30 km började jag känna mig kymig. Inte så trött i benen, men matt i skallen och illamående. Samtidigt började terrängen bli mer kuperad. Jag hade jättesvårt att få i mig energi och tempot sjönk markant.

I Gudhjem låg den efterlängtade andra depån, vid 38 km. Jag hade nästan inget vatten kvar, så här fyllde jag på vätskeblåsan. I övrigt samma mat som tidigare. Jag borde tvingat i mig en banan också, men det är ju så äckligt! Och jag hade gott om snacks i ryggsäcken.

Funktionärerna vid depån berättade att de första löparna bara sprungit förbi. Och att vinnaren redan var i mål, på 4 timmar någonting. Jösses. Men vi motionärer var på gott humör och jag såg aldrig någon som verkade frestad att bryta.

Jag kände mig åter pigg, och gladdes åt att resten av vägen skulle bli en slags nedräkning. Det är härligt att veta att man nu har sprungit längre än vad man har kvar. Men det jobbigaste återstod.

Först fick jag dock en hyfsad mil genom sagolikt landskap. Nu hade kusten förändrats och stigen gick genom skogen alldeles intill havet. Klipporna blev allt högre och efter en rejäl stigning kunde jag ömsom blicka ut över havet från vassa, höga klippor, ömsom skymta bränningarna längst ner i en ravin som skar in mellan nämnda klippor. Marken tycktes täckt av liljekonvaljeblad. Nu vet jag att det var ramslök, vilket förklarar den märkliga doften som fyllde skogen.

Sedan kom energilösheten tillbaka. Jag åt, men inte tillräckligt, eftersom jag fick kämpa för att svälja. Jag insåg att vätskeförrådet låg i farozonen. Långa sträckor vågade jag inte springa, utan gick för att spara energi, fastän benen ville röra sig fortare. Vid en korsning missade jag markeringen och var på väg åt fel håll när en löpare bakom mig busvisslade och vinkade mig in på banan igen. Tack för hjälpen, du okända man i 30-årsåldern.

Tacksamhet och glädje känner jag också inför alla gulliga Bornholmsbor som log, hejade och önskade “God tur!”. Vilket sympatiskt uttryck! Tror inte att vi har någon motsvarighet på svenska, tyvärr.

Bara några kilometer kvar. Jag passerade mitt hotell och mötte ett par löpare på väg från målet. De hojtade uppmuntrande och klappade händerna. Sista stigningen mot Hammer odde fyr tycktes aldrig ta slut, och när jag trodde att målet var runt kröken fortsatte stigen nästan ner till havsnivå igen och jag fick konsultera gps-kartan för att lokalisera fyren. Det var då nästan 2 km kvar. Långa kilometer.

Till slut vände stigen brant uppåt och jag klättrade nästan på alla fyra över stenarna. Lyckan när jag såg fyren sticka upp över trädkronorna! De sista 100 metrarna var hyfsat flacka, så jag fick i alla fall springa i mål. Nästan åtta och en halv timme efter starten.

Ville jag ha en Cola? OM jag ville.

Nr 32/100

Advertisements

2 responses to “59 kilometer senare.

  1. Du e grym! tidigare har jag inte reflekterat över hur stor ön är – tack för att du lade ner 8 timmar av din tid för att illustrera detta för mig;)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s