Monthly Archives: July 2014

Inget att skämmas för.

Jag har precis läst ut Susan Cains Quiet. Ett kapitel handlar om introverta barn, som ofta får höra och uppleva att det är något fel på dem, att de måste ”komma ut ur sina skal” och bli mer utåtriktade. I själva verket är de bara skapta på ett annat sätt, optimerade för mindre stimulans och mer intima sociala situationer. De är inte asociala; de är bara bättre på att interagera med en människa i taget.

Två skamfyllda minnen dyker plötsligt upp.

  1. Det är en vanlig dag i Steningeskolan. Jag går i andra eller tredje klass. Min kompis Mia och jag bestämmer att vi ska leka hemma hos henne efter skolan. Senare frågar vår klasskompis Marie om hon också får följa med, men vi vill vara ensamma.

    När vi kommer hem till Mia får hennes mamma höra om Marie, och blir upprörd. Självklart ska hon få vara med. Så blir det. Och jag skäms över att vi försökte stänga henne ute.

  1. Det är en solig sommardag. Sommarlov. Jag är vid simbassängen och badar med min kompis Linda. Vår gemensamma kompis Therese kommer också dit, och Linda frågar mig om hon får vara med oss. Jag säger nej, jag vill vara ensam med Linda. Men det slutar med att de två leker istället, och fryser ut mig.

    Sedan går de därifrån och skriver ett hatbrev till mig, med en lista på alla som hatar mig (som egentligen inte alls hatar mig) och allt som jag är dålig på (framför allt sådan som jag egentligen är väldigt bra på, t.ex. att sjunga och rita). Jag vet att allt är lögn, men det känns ändå fruktansvärt att vara så avskydd. Skammen blir dessutom dubbel, eftersom det var jag som började, med att inte vilja släppa in Therese i leken.

Det är två starka minnen, som följt mig genom livet. I trettio år har de haft makt att fylla mig med skam och skuldkänslor.

Nu inser jag att jag inte var elak och egoistisk. Jag följde bara min natur. Som introvert hade jag redan då behov av mindre extern stimulans och mer intima sociala situationer. Jag kände mig tryggare och gladare med en kompis åt gången. Jag menar inte att det för den sakens skull blir ok att utestänga någon som inte gjort sig förtjänt av det. Någon vars enda ”fel” är att hen vill vara med och leka. Nej. Men jag förstår plötsligt att den 9-åriga Anna inte behöver skämmas längre. Och det behöver inte 40-åringen heller.

Otherhood

A few years ago, I considered having a baby on my own, by way of artificial insemination. I had been single for a couple of years, and realized that if I wanted children, I might have to go it alone. I read about it, and thought about it. Pretty soon though, I realized I didn’t want it enough to take that huge, irrevocable step on my own. My only real pro-motherhood reason was that I might one day regret not having children, and then it would be too late.

It’s still not too late, biologically. But I still don’t want it. In fact, this conviction has only grown stronger in me. It’s not that I don’t like children, it’s that I really don’t want to be a mother. I want complete ownership of myself and of my life. I only have this me, this life, and I am not willing to hand over the reins to anyone else. Not again.

Before thirty, life just happened. I just tagged along. Then I woke up and started taking risks, making decisions based on what I wanted. I’ve been single ever since.

Although I long for a man to love and to share my life with, staying single between 30 and 40 might have been my “salvation”. If I had stayed in my earlier relationship, or entered into another one, I would probably have been a mother by now. Just because that’s the way life goes. Instead, I have had the time and space to make myself happy, and figure out what I really want.

It often strikes me how perfectly this otherhood fits me. Some people hate being alone. I love it! Some people coordinate their family lives with the professional efficiency of an office manager. I’m a logistic disaster. Sure, you don’t have to be the perfect “parent type” to be a mother. It’s just that I’d rather be an other.