Feel-good tragedy.

I love tragic fiction. I love the way it gets under my skin and moves me. I also love the way it reminds me how glad I am. Glad that I wasn’t born in a time or a place where I would have been my father’s and later my husband’s property. Glad that I have never had to endure war, famine or poverty.

Tragic fiction reminds me of these things, and others. And then, unlike real-life tragedy, it ends. I go back to my privileged, (at present) non-tragic life. Momentarily shaken and stirred, but not shattered.

Last night I saw Revolutionary Road, starring Kate Winslet and Leonardo DiCaprio. I read the novel, by Richard Yates, a few years ago. Both the film and the novel are really good. At least if you like tragedy.

The story reminded me how glad I am to be born in Sweden, in the 1970s. How glad I am to have the courage to go my own way. How glad I am that I never had children.

Någon som behöver en handduk?

För jag kastar in min nu. Det blev bara 36 inlägg för mig i Blogg-100-utmaningen. Ok, vi kan väl säga 37, om jag räknar med detta.

Först tänkte jag att jag skulle kunna ta igen ett och annat missat inlägg längs vägen. Men för några dagar sedan insåg jag att jag låg hopplöst efter. Visst skulle jag kunna komma ikapp om det kändes viktigt. Men det gör det inte. Huvudsaken är att jag skriver. Inte att jag skriver hundra inlägg på hundra dagar. Men jag är glad att jag provade. Kanske gör jag ett nytt försök nästa år.

37/100

P.S. Jag kommer såklart inte att sluta blogga. Det gjorde jag ju förut också.

Jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen.

Jag inser att jag har skrivit en del om mat här. Om mina svårigheter att planera och tillaga, samtidigt som jag gillar att äta. Konsekvensen blir ofta att jag äter dåliga grejer. Alldeles för mycket socker och andra tveksamma kolhydrater.

För bara ett par veckor sedan skrev om hur jag hade slutat försöka skärpa mig. Dels för att det tar för mycket tid och gör mig stressad, dels för att jag slänger så mycket mat som blivit gammal efter mina försök att veckohandla och laga hemma.

Men nu vänder jag kappan efter min egen vind och testar en grej. För om jag ska lyckas med Ultravasan i augusti, då behöver jag sköta mig. Visst, det KAN gå ändå, men jag vill inte förlita mig på tur. Den 23 augusti vill jag veta att jag har förberett mig på ett bra sätt.

Varför tror jag att jag ska lyckas den här gången då? För att det är ett projekt, inte bara en fluffig det-vore-bra-men-jag-måste-inte-ambition. Nu har jag ett mål och en tidsram. Efter Ultravasan kan jag bosätta mig i en soffa med en påse smågodis resten av livet om jag vill.

Därför har jag börjat fundera, planera och agera för en förbättring. Jag har identifierat några “nycklar” som jag behöver för att lyckas. Jag har gått upp tidigt en lördagsmorgon för att springa, bara för att bryta ett mönster och markera en nystart. Och jag har börjat välja näring istället för omedelbar tillfredsställelse, genom att laga riktig mat och förbereda nyttiga snacks att ta till när sockerbegäret attackerar.

Projekt Ultravasan är igång.

 

Fortsättning följer.

Nr 36/100

Allt är toppen!

Ända tills det går åt helvete. Men oftast gör det ju inte det. Förmodligen lyckas du hålla näsan över vattenytan, med falska leenden och lögner som flytetyg. Alla andra gör ju också det. Plaskar runt i ankdammen och gör sitt bästa för att hålla näsan över vattenytan. Hålla masken. Hålla ihop. Hålla låda tillräckligt högt för att ingen ska höra att orden ekar tomma.

Nr 35/100

Håll eller hål?

När jag sprang Fyr til fyr i lördags fick jag håll vid ca 15 km. Det satt på höger sida, precis i nederkanten av min opererade skruttlunga, och det höll i sig resten av loppet. Dagen efter kändes det också lite tajt när jag var ute och promenerade.

Idag har jag haft ont i bröstet. Samma sorts smärta som när jag har haft spontan pneumotorax (spontanpunkterad lunga) tidigare. En efterlängtad löprunda ställdes in, och nu håller jag andan. Bildligt talat. Det var uppenbarligen inget vanligt håll, men det verkar inte vara hål heller. Redan nu känns det mycket bättre än i förmiddags, så jag hoppas att det bara är lite överansträngning som kan vilas bort över natten.

Hål tummarna för mig!

Nr 34/100

The Hunger Games.

Lågsäsong har sin charm. Och sina baksidor. Särskilt när man är på plats för att springa ett långlopp och behöver mycket mat. Tur att jag hade massor av snacks med mig.

Direkt efter målgång, dusch och bad klämde jag en påse majschips och en burk vingummin. Och en resorb. Sedan slocknade jag och sov förbi varje chans till kvällsmat. Det blev salta nötter och snickers medan jag bloggade om loppet. Sedan slocknade jag igen strax efter midnatt.

Vaknade vid 9. Jag hade ju missat att boka frukost på hotellet, så jag tog en resorb, en till snickers och en rawfoodkaka. Massor av vatten också, såklart. Vid 11-tiden gav jag mig ut på jakt efter riktig mat.

Lågsäsongsfika i AllingeVid hamnen i Allinge fanns både pastarestaurang och pizzeria. Båda stängda. Off season. Men mittemellan dem: Extreme Isbar. En glassbar som inte bara utlovade extrem glass, utan även nybryggt kaffe och nybakade croissanter. Varje dag. Jag fick en kanna varm mjölk till kaffet och bytte croissanten mot det matigaste de hade: en slags rågcroissant med strimlat bacon. Under omständigheterna smakade denna fika himmelskt.

Med nya krafter kunde jag leta vidare efter mer mat. Bara runt hörnet hittade jag Det Gamle Posthus, som till min stora lycka är öppet! I kväll. Så nu sitter jag här, på en bänk, på en klippa vid Östersjön, och skriver om min matvånda. Men det ligger en livsmedelsbutik på vägen tillbaka till hotellet. Den ska jag tömma.

JaktbyteP.S. Tillbaka på hotellet njuter jag nu av mitt jaktbyte. I kväll blir det en bit kött och ett glas rött på Det Gamle Posthus.

 

 

Nr 33/100

59 kilometer senare.

Fyr til fyr

 

Vilken dag. Klockan ringde 4.30. Jag hade sovit förvånansvärt gott och klev ur sängen förvånansvärt pigg. Hotellet inkvarterar bara ultralöpare den här helgen, så de hade ordnat frukost till oss innan bussen skulle gå till start kl 5.30.

En timme senare steg jag ur bussen, dåsig och frusen, och kl 7 startade nästan 400 löpare från Dueodde fyr på Bornholms sydspets. Först över en sanddyn, och sedan väntade 7 km längs stranden i den uppåtgående solen.

Vid 10 km började den första asfaltsträckan, som gick genom Nexø. Ett par kilometer senare var det dags att svänga in på en liten stig igen. Jag tror inte att havet var utom synhåll någon gång under hela loppet, ens när jag passerade samhällena längs vägen. Havsbruset var en välkommen följeslagare och det enda jag lyssnade på, förutom fågelsång och fotsteg.

Södra halvan av Bornholms östkust påminde mig om mina barndomstrakter norr om Halmstad. Först sandstränderna, och sedan en klippig kustremsa, med insprängda gräsängar och låga, vindpinade buskage.

Stigarna var tekniska, som det väl heter på löpspråk. Smala och ojämna med stenar och rötter. Ibland fanns det knappt någon stig, utan man fick ta sig fram över stenblock, sand och grus.

Första depån låg strax före Svaneke, vid 20 km. Jag hade börjat äta av medhavd energi innan dess och var fortfarande ganska pigg. Cola, resorb sport, en halv apelsin och några potatischips fick jag i mig innan jag fortsatte.

Redan runt 30 km började jag känna mig kymig. Inte så trött i benen, men matt i skallen och illamående. Samtidigt började terrängen bli mer kuperad. Jag hade jättesvårt att få i mig energi och tempot sjönk markant.

I Gudhjem låg den efterlängtade andra depån, vid 38 km. Jag hade nästan inget vatten kvar, så här fyllde jag på vätskeblåsan. I övrigt samma mat som tidigare. Jag borde tvingat i mig en banan också, men det är ju så äckligt! Och jag hade gott om snacks i ryggsäcken.

Funktionärerna vid depån berättade att de första löparna bara sprungit förbi. Och att vinnaren redan var i mål, på 4 timmar någonting. Jösses. Men vi motionärer var på gott humör och jag såg aldrig någon som verkade frestad att bryta.

Jag kände mig åter pigg, och gladdes åt att resten av vägen skulle bli en slags nedräkning. Det är härligt att veta att man nu har sprungit längre än vad man har kvar. Men det jobbigaste återstod.

Först fick jag dock en hyfsad mil genom sagolikt landskap. Nu hade kusten förändrats och stigen gick genom skogen alldeles intill havet. Klipporna blev allt högre och efter en rejäl stigning kunde jag ömsom blicka ut över havet från vassa, höga klippor, ömsom skymta bränningarna längst ner i en ravin som skar in mellan nämnda klippor. Marken tycktes täckt av liljekonvaljeblad. Nu vet jag att det var ramslök, vilket förklarar den märkliga doften som fyllde skogen.

Sedan kom energilösheten tillbaka. Jag åt, men inte tillräckligt, eftersom jag fick kämpa för att svälja. Jag insåg att vätskeförrådet låg i farozonen. Långa sträckor vågade jag inte springa, utan gick för att spara energi, fastän benen ville röra sig fortare. Vid en korsning missade jag markeringen och var på väg åt fel håll när en löpare bakom mig busvisslade och vinkade mig in på banan igen. Tack för hjälpen, du okända man i 30-årsåldern.

Tacksamhet och glädje känner jag också inför alla gulliga Bornholmsbor som log, hejade och önskade “God tur!”. Vilket sympatiskt uttryck! Tror inte att vi har någon motsvarighet på svenska, tyvärr.

Bara några kilometer kvar. Jag passerade mitt hotell och mötte ett par löpare på väg från målet. De hojtade uppmuntrande och klappade händerna. Sista stigningen mot Hammer odde fyr tycktes aldrig ta slut, och när jag trodde att målet var runt kröken fortsatte stigen nästan ner till havsnivå igen och jag fick konsultera gps-kartan för att lokalisera fyren. Det var då nästan 2 km kvar. Långa kilometer.

Till slut vände stigen brant uppåt och jag klättrade nästan på alla fyra över stenarna. Lyckan när jag såg fyren sticka upp över trädkronorna! De sista 100 metrarna var hyfsat flacka, så jag fick i alla fall springa i mål. Nästan åtta och en halv timme efter starten.

Ville jag ha en Cola? OM jag ville.

Nr 32/100