Tag Archives: Bornholm

The Hunger Games.

Lågsäsong har sin charm. Och sina baksidor. Särskilt när man är på plats för att springa ett långlopp och behöver mycket mat. Tur att jag hade massor av snacks med mig.

Direkt efter målgång, dusch och bad klämde jag en påse majschips och en burk vingummin. Och en resorb. Sedan slocknade jag och sov förbi varje chans till kvällsmat. Det blev salta nötter och snickers medan jag bloggade om loppet. Sedan slocknade jag igen strax efter midnatt.

Vaknade vid 9. Jag hade ju missat att boka frukost på hotellet, så jag tog en resorb, en till snickers och en rawfoodkaka. Massor av vatten också, såklart. Vid 11-tiden gav jag mig ut på jakt efter riktig mat.

Lågsäsongsfika i AllingeVid hamnen i Allinge fanns både pastarestaurang och pizzeria. Båda stängda. Off season. Men mittemellan dem: Extreme Isbar. En glassbar som inte bara utlovade extrem glass, utan även nybryggt kaffe och nybakade croissanter. Varje dag. Jag fick en kanna varm mjölk till kaffet och bytte croissanten mot det matigaste de hade: en slags rågcroissant med strimlat bacon. Under omständigheterna smakade denna fika himmelskt.

Med nya krafter kunde jag leta vidare efter mer mat. Bara runt hörnet hittade jag Det Gamle Posthus, som till min stora lycka är öppet! I kväll. Så nu sitter jag här, på en bänk, på en klippa vid Östersjön, och skriver om min matvånda. Men det ligger en livsmedelsbutik på vägen tillbaka till hotellet. Den ska jag tömma.

JaktbyteP.S. Tillbaka på hotellet njuter jag nu av mitt jaktbyte. I kväll blir det en bit kött och ett glas rött på Det Gamle Posthus.

 

 

Nr 33/100

59 kilometer senare.

Fyr til fyr

 

Vilken dag. Klockan ringde 4.30. Jag hade sovit förvånansvärt gott och klev ur sängen förvånansvärt pigg. Hotellet inkvarterar bara ultralöpare den här helgen, så de hade ordnat frukost till oss innan bussen skulle gå till start kl 5.30.

En timme senare steg jag ur bussen, dåsig och frusen, och kl 7 startade nästan 400 löpare från Dueodde fyr på Bornholms sydspets. Först över en sanddyn, och sedan väntade 7 km längs stranden i den uppåtgående solen.

Vid 10 km började den första asfaltsträckan, som gick genom Nexø. Ett par kilometer senare var det dags att svänga in på en liten stig igen. Jag tror inte att havet var utom synhåll någon gång under hela loppet, ens när jag passerade samhällena längs vägen. Havsbruset var en välkommen följeslagare och det enda jag lyssnade på, förutom fågelsång och fotsteg.

Södra halvan av Bornholms östkust påminde mig om mina barndomstrakter norr om Halmstad. Först sandstränderna, och sedan en klippig kustremsa, med insprängda gräsängar och låga, vindpinade buskage.

Stigarna var tekniska, som det väl heter på löpspråk. Smala och ojämna med stenar och rötter. Ibland fanns det knappt någon stig, utan man fick ta sig fram över stenblock, sand och grus.

Första depån låg strax före Svaneke, vid 20 km. Jag hade börjat äta av medhavd energi innan dess och var fortfarande ganska pigg. Cola, resorb sport, en halv apelsin och några potatischips fick jag i mig innan jag fortsatte.

Redan runt 30 km började jag känna mig kymig. Inte så trött i benen, men matt i skallen och illamående. Samtidigt började terrängen bli mer kuperad. Jag hade jättesvårt att få i mig energi och tempot sjönk markant.

I Gudhjem låg den efterlängtade andra depån, vid 38 km. Jag hade nästan inget vatten kvar, så här fyllde jag på vätskeblåsan. I övrigt samma mat som tidigare. Jag borde tvingat i mig en banan också, men det är ju så äckligt! Och jag hade gott om snacks i ryggsäcken.

Funktionärerna vid depån berättade att de första löparna bara sprungit förbi. Och att vinnaren redan var i mål, på 4 timmar någonting. Jösses. Men vi motionärer var på gott humör och jag såg aldrig någon som verkade frestad att bryta.

Jag kände mig åter pigg, och gladdes åt att resten av vägen skulle bli en slags nedräkning. Det är härligt att veta att man nu har sprungit längre än vad man har kvar. Men det jobbigaste återstod.

Först fick jag dock en hyfsad mil genom sagolikt landskap. Nu hade kusten förändrats och stigen gick genom skogen alldeles intill havet. Klipporna blev allt högre och efter en rejäl stigning kunde jag ömsom blicka ut över havet från vassa, höga klippor, ömsom skymta bränningarna längst ner i en ravin som skar in mellan nämnda klippor. Marken tycktes täckt av liljekonvaljeblad. Nu vet jag att det var ramslök, vilket förklarar den märkliga doften som fyllde skogen.

Sedan kom energilösheten tillbaka. Jag åt, men inte tillräckligt, eftersom jag fick kämpa för att svälja. Jag insåg att vätskeförrådet låg i farozonen. Långa sträckor vågade jag inte springa, utan gick för att spara energi, fastän benen ville röra sig fortare. Vid en korsning missade jag markeringen och var på väg åt fel håll när en löpare bakom mig busvisslade och vinkade mig in på banan igen. Tack för hjälpen, du okända man i 30-årsåldern.

Tacksamhet och glädje känner jag också inför alla gulliga Bornholmsbor som log, hejade och önskade “God tur!”. Vilket sympatiskt uttryck! Tror inte att vi har någon motsvarighet på svenska, tyvärr.

Bara några kilometer kvar. Jag passerade mitt hotell och mötte ett par löpare på väg från målet. De hojtade uppmuntrande och klappade händerna. Sista stigningen mot Hammer odde fyr tycktes aldrig ta slut, och när jag trodde att målet var runt kröken fortsatte stigen nästan ner till havsnivå igen och jag fick konsultera gps-kartan för att lokalisera fyren. Det var då nästan 2 km kvar. Långa kilometer.

Till slut vände stigen brant uppåt och jag klättrade nästan på alla fyra över stenarna. Lyckan när jag såg fyren sticka upp över trädkronorna! De sista 100 metrarna var hyfsat flacka, så jag fick i alla fall springa i mål. Nästan åtta och en halv timme efter starten.

Ville jag ha en Cola? OM jag ville.

Nr 32/100

Jag är redan där.

Jag halkar efter med bloggandet. Anledning: Jag är inte här. För jag är redan där, på Bornholm, sedan ett par dagar tillbaka. Varje stund när jag inte jobbat eller umgåtts med någon, så har jag funderat och grejat med kläder, utrustning, mat och inställning.

Loppet är inte mycket längre än det jag sprang i somras, men allt kan hända, och det kommer inte att bli lätt även om jag skulle få medvind hela vägen.

Jag är redan där. På sandstränderna och de trixiga stigarna. I fiskelägena och skogarna. Vid den glittrande Östersjön. Jag är redan där, och det känns härligt. Pirrigt. Smärtan och tröttheten känner jag inte än. Men de kommer.

Snart! Snart är jag där.

Nr 31/100