Tag Archives: livet

Inget att skämmas för.

Jag har precis läst ut Susan Cains Quiet. Ett kapitel handlar om introverta barn, som ofta får höra och uppleva att det är något fel på dem, att de måste ”komma ut ur sina skal” och bli mer utåtriktade. I själva verket är de bara skapta på ett annat sätt, optimerade för mindre stimulans och mer intima sociala situationer. De är inte asociala; de är bara bättre på att interagera med en människa i taget.

Två skamfyllda minnen dyker plötsligt upp.

  1. Det är en vanlig dag i Steningeskolan. Jag går i andra eller tredje klass. Min kompis Mia och jag bestämmer att vi ska leka hemma hos henne efter skolan. Senare frågar vår klasskompis Marie om hon också får följa med, men vi vill vara ensamma.

    När vi kommer hem till Mia får hennes mamma höra om Marie, och blir upprörd. Självklart ska hon få vara med. Så blir det. Och jag skäms över att vi försökte stänga henne ute.

  1. Det är en solig sommardag. Sommarlov. Jag är vid simbassängen och badar med min kompis Linda. Vår gemensamma kompis Therese kommer också dit, och Linda frågar mig om hon får vara med oss. Jag säger nej, jag vill vara ensam med Linda. Men det slutar med att de två leker istället, och fryser ut mig.

    Sedan går de därifrån och skriver ett hatbrev till mig, med en lista på alla som hatar mig (som egentligen inte alls hatar mig) och allt som jag är dålig på (framför allt sådan som jag egentligen är väldigt bra på, t.ex. att sjunga och rita). Jag vet att allt är lögn, men det känns ändå fruktansvärt att vara så avskydd. Skammen blir dessutom dubbel, eftersom det var jag som började, med att inte vilja släppa in Therese i leken.

Det är två starka minnen, som följt mig genom livet. I trettio år har de haft makt att fylla mig med skam och skuldkänslor.

Nu inser jag att jag inte var elak och egoistisk. Jag följde bara min natur. Som introvert hade jag redan då behov av mindre extern stimulans och mer intima sociala situationer. Jag kände mig tryggare och gladare med en kompis åt gången. Jag menar inte att det för den sakens skull blir ok att utestänga någon som inte gjort sig förtjänt av det. Någon vars enda ”fel” är att hen vill vara med och leka. Nej. Men jag förstår plötsligt att den 9-åriga Anna inte behöver skämmas längre. Och det behöver inte 40-åringen heller.

Advertisements

Svensken, indiern, australiern och Bellman.

Nä, okej då. Den sista var inte Bellman, utan Blomdahl. De andra tre satt vid bordet intill mitt på Mahogny Coffee Bar idag. Indiern var nog i min ålder, medan de övriga såg ut att närma sig pensionsåldern, och alla tre var gissningsvis professorer på utflykt från Chalmers. Som reklamare är jag svältfödd på tvättäkta akademiker i min vardag, så jag kunde inte låta bli att lyssna roat på deras konversation.

Svensken öppnade fikastunden med att förklara för sina kollegor att ”this is apparently what you might call a ”hipster” place. Not that I know what a hipster is exactly, but I think it’s sort of like the guy behind the counter.” De skrattade alla hjärtligt, men lågmält. Jag fnissade såklart inombords.

Sedan pratade de om matematiska ”theorems” och något de kallade ”snips”. Jag såg väl ut att vara djupt försjunken i mitt arbete, men satt i själva verket och googlade fram single-nucleotide polymorphisms, som förkortas SNPs och uttalas snips. Svensken, som var den mest pratsamma i sällskapet, berättade också en historia som fascinerade mig.

Han hade en gång rekryterat doktorander och fått en ansökan som stack ut i mängden. Det var en man med en katastrofal studiehistorik, både i grundskolan och gymnasiet. Men som vuxen fick han smak för utbildning och tog igen det han missat, för att sedan fortsätta med högskolestudier.

Mannen, som nu närmade sig 30, började studera matematik, men stötte återigen på stora motgångar. Han gav dock inte upp i första taget, men underkändes gång på gång. Till slut bytte han spår och läste en termin teoretisk filosofi. Då! Plötsligt var det något som föll på plats för honom, han återupptog mattestudierna och fick i fortsättningen bara toppbetyg.

Jag uppfattade inte resten av berättelsen, eftersom det jag hört satte igång tankar hos mig själv. Mannen var ju ett imponerande exempel på envishet och uthållighet, men hans akademiska ”karriär” visade också två intressanta saker.

För det första: Hur olika faktorer kan påverka varandra helt oväntat. Den här mannen bar uppenbarligen på en stor potential för matematik, en potential som dock förblev helt låst ända tills han bytte spår och då hittade en oväntad väg in i den tidigare obegripliga matematiken. Heureka!

För det andra: Hur en människa faktiskt förändras genom livet. Mannen i berättelsen hade av okänd anledning inte klarat av studierna i grundskolan och gymnasiet. Kanske var undervisningsformerna bara helt i disharmoni med hans behov. Kanske var hans drivkrafter och intressen inte i synk med den gängse perioden för svensk skolgång. Kanske båda, eller något helt annat. Jag har ingen aning. Men uppenbarligen kunde han i vuxen ålder se, pröva och upptäcka sin potential.

Det finns många anledningar att ta med datorn till ett kafé och arbeta några timmar bland främlingar. Den här berättelsen är en sådan anledning.

Nr 27/100

En omöjlig ekvation?

Han tänkte att bara han fick sova hos henne, med henne en natt. Då skulle han kunna glömma henne och gå vidare i livet.

Nu önskar han att hon inte fanns. Hon dricker kaffe och funderar på att gå vidare i livet.

Nr 22/100

När ska de avslöja mig?

Tredje arbetsveckan som pånyttfödd frilansare har passerat. Den har varit händelserik. Efter de 14 första, ganska lugna dagarna har jag den här veckan startat upp fyra nya projekt, varav två med helt nya uppdragsgivare. Det är en mäktig känsla att jobba med något man tycker om, att vara sin egen chef, och att lyckas med det.

Såvitt jag vet har de flesta någon gång frågat sig själva ”när ska de avslöja mig?”. Det har jag själv gjort många gånger, ända sedan studietiden. Jag tror inte att frågan nödvändigtvis kommer av bristande självförtroende. Den kan helt enkelt vara ett uttryck för den svindlande känslan när vi slås av våra egna framsteg, i form av alltmer avancerade uppgifter och växande förtroende från andra människor.

Men det var väldigt längesedan jag tänkte så. Och fastän jag nu känner efter extra noga, så kan jag inte hitta den där frågan inom mig längre. Jag tycker faktiskt att jag är värd det förtroende och de framgångar jag uppnått. Inte för att jag tror mig vara perfekt. Jag är väl medveten om mina svagheter. Och det kommer alltid finnas utrymme för mina styrkor att växa sig ännu starkare. Men ”avslöja”? Nä, den nojan verkar tillhöra mitt förflutna.

Nr 20/100

Jag.

Jag

 

 

 

 

Jag är ful. Jag är vacker.
Jag är enkel. Jag är svår.

Jag är snäll. Jag är elak.
Jag är känslig. Jag är hård.

Jag är lugn. Jag är stressad.
Jag är sorgsen. Jag är glad.

Jag är rak. Jag är flummig.
Jag är flitig. Jag är lat.

Jag är snabb. Jag är långsam.
Jag är dålig. Jag är bra.

Jag är ung. Jag är gammal.
Jag är ingen. Jag är jag.

Nr 7/100

Snubblar och faller. Framåt?

(For those of you who don’t understand Swedish – sorry, but it just came out this way.)

Det är svårt att förklara hur tankar snurrar och går av på mitten. När tankarna snurrar och går av på mitten. Försöker skriva det. Hur hjärnan går för snabbt för sig själv. Hur fingrarna fumlar och jag irrar mellan rummen, försöker göra allt samtidigt. Snubblar, går in i dörrkarmar, glömmer och tappar grejer. Gråter av frustration.

Ringer läkaren. Får frågor om tidigare besvär, trasslar in mig i mina egna svar och känner mig misstänkliggjord. Dum, som upptar hans tid medan det finns folk som är sjuka ”på riktigt”.

Min omsorgsfullt tillrättalagda, lugna yta brister. Den är som skörast på morgonen, när den är nyapplicerad. Och läkaren har bara telefontid på morgonen.

”Jag vet inte vad jag behöver. Jag vet bara att jag inte vill leva så här.” Han blir genast snällare, lovar att hjälpa. Jag ska komma in för nya tester så snart jag kan. Ok? Ok.

När min cykel rullar nerför berget är ögonen fortfarande röda och jag andas djupt för att bli lugn lagom till jobbet och det väntande kundmötet. Jag börjar gråta en gång till, och lugnar ner mig en gång till. Skämtar nästan helt naturligt med kunden och kollegorna några minuter senare.

Jag tar mig igenom dagen. Hinner till vårdcentralens drop-in-provtagning. Morgonens sköra yta återhämtar sig, slätas ut och blir starkare. Jag skriver en ny version av ett manus. Kunden tycker mycket om det. Jag också.

Sedan väntar helgen. Som fast mark efter en balansgång på slak lina. Jag springer en mil på fredagskvällen. Lämnar återbud till lördagens kräftskiva och går till gymmet istället. Jag vill gå på festen, men vet att det skulle dränera mig på energi. Att plocka ihop mina splittrade tankar, ikläda mig min sociala kompetens och binda ångesten tillräckligt hårt. Jag orkar inte. Även om jag tog mig genom kvällen utan sprickor i fasaden, även om jag lyckades ha roligt, skulle ansträngningen kosta för mycket.

När jag mår så här har jag inte råd att anstränga mig mentalt på fritiden. Har inte tid med annat än återhämtning. Sova, äta, träna. Träffa folk, ja. Men då bara de närmaste, dem som jag kan vila hos. Men jag vill ju göra roliga saker också. Vill gå på fest och träffa nya människor. Vill läsa böcker. Vill teckna och skriva. Jag lyckas till slut tygla mina skenande impulser tillräckligt länge för att skriva det här. Det gör mig lite lugnare.

Många tror att jag bara har för höga krav på mig själv. Så var det när jag var yngre, när prestationerna skulle kompensera den obefintliga självkänslan. Så är det inte längre. Jag kräver ingenting av mig själv. Däremot vill jag en massa.

Jag vill må bra och ha roligt. Jag vill älska och bli älskad. Jag vill överraskas, förundras och upptäcka nytt i omvärlden och i mig själv. Jag vill vara modig och besvärlig när det behövs. Jag vill göra mitt bästa. Jag vill äta gott och sova gott om natten. Jag vill vara kåt, glad och tacksam. Jag vill både skratta (mycket) och gråta (inte lika mycket). Jag vill vara en snäll och generös person som andra människor kan lita på.

Jag känner inget behov av att bli bäst på något eller förändra världen. Jag vill bara vara så mycket jag som möjligt. Och jag vill ha så mycket liv i livet som möjligt.

Någonting i mig ligger i vägen. Jag vet inte vad det är. Men det är i alla fall inte jag.