Tag Archives: Susan Cain

Inget att skämmas för.

Jag har precis läst ut Susan Cains Quiet. Ett kapitel handlar om introverta barn, som ofta får höra och uppleva att det är något fel på dem, att de måste ”komma ut ur sina skal” och bli mer utåtriktade. I själva verket är de bara skapta på ett annat sätt, optimerade för mindre stimulans och mer intima sociala situationer. De är inte asociala; de är bara bättre på att interagera med en människa i taget.

Två skamfyllda minnen dyker plötsligt upp.

  1. Det är en vanlig dag i Steningeskolan. Jag går i andra eller tredje klass. Min kompis Mia och jag bestämmer att vi ska leka hemma hos henne efter skolan. Senare frågar vår klasskompis Marie om hon också får följa med, men vi vill vara ensamma.

    När vi kommer hem till Mia får hennes mamma höra om Marie, och blir upprörd. Självklart ska hon få vara med. Så blir det. Och jag skäms över att vi försökte stänga henne ute.

  1. Det är en solig sommardag. Sommarlov. Jag är vid simbassängen och badar med min kompis Linda. Vår gemensamma kompis Therese kommer också dit, och Linda frågar mig om hon får vara med oss. Jag säger nej, jag vill vara ensam med Linda. Men det slutar med att de två leker istället, och fryser ut mig.

    Sedan går de därifrån och skriver ett hatbrev till mig, med en lista på alla som hatar mig (som egentligen inte alls hatar mig) och allt som jag är dålig på (framför allt sådan som jag egentligen är väldigt bra på, t.ex. att sjunga och rita). Jag vet att allt är lögn, men det känns ändå fruktansvärt att vara så avskydd. Skammen blir dessutom dubbel, eftersom det var jag som började, med att inte vilja släppa in Therese i leken.

Det är två starka minnen, som följt mig genom livet. I trettio år har de haft makt att fylla mig med skam och skuldkänslor.

Nu inser jag att jag inte var elak och egoistisk. Jag följde bara min natur. Som introvert hade jag redan då behov av mindre extern stimulans och mer intima sociala situationer. Jag kände mig tryggare och gladare med en kompis åt gången. Jag menar inte att det för den sakens skull blir ok att utestänga någon som inte gjort sig förtjänt av det. Någon vars enda ”fel” är att hen vill vara med och leka. Nej. Men jag förstår plötsligt att den 9-åriga Anna inte behöver skämmas längre. Och det behöver inte 40-åringen heller.