Tag Archives: ultralöpning

Nitton frågor om löpning.

Jag fick en stafettpinne av Jonas, som bloggar bra om träning på “Träna med mig. Det är tydligen en “utmaning” att svara på de här frågorna, fast särskilt utmanande tycker jag inte att det var. Bara roligt.

1. Vilken typ av löpare är du?
En må-bra-löpare som hellre springer långt än snabbt.

2. Hur länge har du löpt?
Sedan tidiga tonåren, när pappa drog med mig ut. Läsning, måleri och pianospelande i all ära, men flåset och hjärtat måste också få jobba, tyckte han. Det hade han rätt i.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Åtminstone varannan dag. Mängden kan variera från 20–100 km per vecka.

4. Vilket är ditt ”feelgood”-tempo?
Platt eller kuperat, 5 km eller 5 mil? Med tanke på att min snabbaste mil (åtminstone sedan mina lungkollapser och efterföljande operation) är 55 minuter blankt, så kan inget under 6 min/km kallas feelgood.

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Min iPhone. För att kunna logga löpsträckan på Runkeeper, lyssna på radio eller musik (ibland), anteckna plötsliga insikter och idéer, och fota fina grejer längs vägen. På långpass har såklart med mig vätska och energi också.

6. Varför springer du?
För att jag kan. För att det är enkelt (inga regler, inga tider att passa, ingen boll). För att det hjälper mig må bra, både fysiskt och mentalt.

7. Har du någon gång ljugit för att springa?
Inte ljugit, men kanske inte sagt hela sanningen när jag har avbokat fester och utekvällar för att få springa och sova efter en jobbig vecka.

8. Hur ofta köper du löparskor?
Det senaste året har jag köpt fyra par. Innan dess köpte jag nog ett par var 18:e månad ungefär.

9. Var/hur handlar du din löputrustning?
Skorna köper jag helst på Löp & Sko i Göteborg. De är proffsiga och trevliga. Löplabbet upplever jag som nonchiga, stressiga och slarviga, så dem undviker jag helst numera. För övriga kläder blir det ofta Stadium.

10. Dygnets bästa springtid?
På kvällen. Det är lugnt och stilla ute, och jag somnar gott efteråt.

11. Hur ofta tävlar du?
Aldrig. Jag har förvisso börjat springa lopp, men tävlar gör jag inte.

12. Vilken är favoritdistansen?
Allt som är längre än 10 km. Det är först då jag känner mig uppvärmd.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
Inte till vardags. Det är bara att fortsätta att springa tills jag är hemma igen. Om jag inte får ont i lungan, och då måste jag stanna och djupandas/stretcha bröstet. Men när jag springer ultra (d.v.s. två gånger hittills) har jag tre mantran, som bara dök upp i huvudet under mitt första ultralopp:
1) When in doubt, move forward.
2) I can do this.
3) Pain is nothing.
(OBS: Den sista handlar inte om att ignorera en skada. Men om du inte tål smärta blir det svårt att springa långt.)

14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Ensam!

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Resorb och en smoothie med hampaprotein direkt efteråt. Sedan bara fortsätter jag att äta så mycket jag orkar de närmaste timmarna. Urk.

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Ingen.

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Ultravasan. Och det går snart i uppfyllelse. Det kommer bli skitjobbigt, men jag kommer att klara det.

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Ingen. Om någon kändis vill hänga med mig får det bli över en middag. Springa vill jag göra ensam.

19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Vem som helst som vill svara, på egen blogg, i kommentarsfält eller någon annanstans. Det är ett roligt sätt att reflektera över sin löpning.

Jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen.

Jag inser att jag har skrivit en del om mat här. Om mina svårigheter att planera och tillaga, samtidigt som jag gillar att äta. Konsekvensen blir ofta att jag äter dåliga grejer. Alldeles för mycket socker och andra tveksamma kolhydrater.

För bara ett par veckor sedan skrev om hur jag hade slutat försöka skärpa mig. Dels för att det tar för mycket tid och gör mig stressad, dels för att jag slänger så mycket mat som blivit gammal efter mina försök att veckohandla och laga hemma.

Men nu vänder jag kappan efter min egen vind och testar en grej. För om jag ska lyckas med Ultravasan i augusti, då behöver jag sköta mig. Visst, det KAN gå ändå, men jag vill inte förlita mig på tur. Den 23 augusti vill jag veta att jag har förberett mig på ett bra sätt.

Varför tror jag att jag ska lyckas den här gången då? För att det är ett projekt, inte bara en fluffig det-vore-bra-men-jag-måste-inte-ambition. Nu har jag ett mål och en tidsram. Efter Ultravasan kan jag bosätta mig i en soffa med en påse smågodis resten av livet om jag vill.

Därför har jag börjat fundera, planera och agera för en förbättring. Jag har identifierat några “nycklar” som jag behöver för att lyckas. Jag har gått upp tidigt en lördagsmorgon för att springa, bara för att bryta ett mönster och markera en nystart. Och jag har börjat välja näring istället för omedelbar tillfredsställelse, genom att laga riktig mat och förbereda nyttiga snacks att ta till när sockerbegäret attackerar.

Projekt Ultravasan är igång.

 

Fortsättning följer.

Nr 36/100

The Hunger Games.

Lågsäsong har sin charm. Och sina baksidor. Särskilt när man är på plats för att springa ett långlopp och behöver mycket mat. Tur att jag hade massor av snacks med mig.

Direkt efter målgång, dusch och bad klämde jag en påse majschips och en burk vingummin. Och en resorb. Sedan slocknade jag och sov förbi varje chans till kvällsmat. Det blev salta nötter och snickers medan jag bloggade om loppet. Sedan slocknade jag igen strax efter midnatt.

Vaknade vid 9. Jag hade ju missat att boka frukost på hotellet, så jag tog en resorb, en till snickers och en rawfoodkaka. Massor av vatten också, såklart. Vid 11-tiden gav jag mig ut på jakt efter riktig mat.

Lågsäsongsfika i AllingeVid hamnen i Allinge fanns både pastarestaurang och pizzeria. Båda stängda. Off season. Men mittemellan dem: Extreme Isbar. En glassbar som inte bara utlovade extrem glass, utan även nybryggt kaffe och nybakade croissanter. Varje dag. Jag fick en kanna varm mjölk till kaffet och bytte croissanten mot det matigaste de hade: en slags rågcroissant med strimlat bacon. Under omständigheterna smakade denna fika himmelskt.

Med nya krafter kunde jag leta vidare efter mer mat. Bara runt hörnet hittade jag Det Gamle Posthus, som till min stora lycka är öppet! I kväll. Så nu sitter jag här, på en bänk, på en klippa vid Östersjön, och skriver om min matvånda. Men det ligger en livsmedelsbutik på vägen tillbaka till hotellet. Den ska jag tömma.

JaktbyteP.S. Tillbaka på hotellet njuter jag nu av mitt jaktbyte. I kväll blir det en bit kött och ett glas rött på Det Gamle Posthus.

 

 

Nr 33/100

59 kilometer senare.

Fyr til fyr

 

Vilken dag. Klockan ringde 4.30. Jag hade sovit förvånansvärt gott och klev ur sängen förvånansvärt pigg. Hotellet inkvarterar bara ultralöpare den här helgen, så de hade ordnat frukost till oss innan bussen skulle gå till start kl 5.30.

En timme senare steg jag ur bussen, dåsig och frusen, och kl 7 startade nästan 400 löpare från Dueodde fyr på Bornholms sydspets. Först över en sanddyn, och sedan väntade 7 km längs stranden i den uppåtgående solen.

Vid 10 km började den första asfaltsträckan, som gick genom Nexø. Ett par kilometer senare var det dags att svänga in på en liten stig igen. Jag tror inte att havet var utom synhåll någon gång under hela loppet, ens när jag passerade samhällena längs vägen. Havsbruset var en välkommen följeslagare och det enda jag lyssnade på, förutom fågelsång och fotsteg.

Södra halvan av Bornholms östkust påminde mig om mina barndomstrakter norr om Halmstad. Först sandstränderna, och sedan en klippig kustremsa, med insprängda gräsängar och låga, vindpinade buskage.

Stigarna var tekniska, som det väl heter på löpspråk. Smala och ojämna med stenar och rötter. Ibland fanns det knappt någon stig, utan man fick ta sig fram över stenblock, sand och grus.

Första depån låg strax före Svaneke, vid 20 km. Jag hade börjat äta av medhavd energi innan dess och var fortfarande ganska pigg. Cola, resorb sport, en halv apelsin och några potatischips fick jag i mig innan jag fortsatte.

Redan runt 30 km började jag känna mig kymig. Inte så trött i benen, men matt i skallen och illamående. Samtidigt började terrängen bli mer kuperad. Jag hade jättesvårt att få i mig energi och tempot sjönk markant.

I Gudhjem låg den efterlängtade andra depån, vid 38 km. Jag hade nästan inget vatten kvar, så här fyllde jag på vätskeblåsan. I övrigt samma mat som tidigare. Jag borde tvingat i mig en banan också, men det är ju så äckligt! Och jag hade gott om snacks i ryggsäcken.

Funktionärerna vid depån berättade att de första löparna bara sprungit förbi. Och att vinnaren redan var i mål, på 4 timmar någonting. Jösses. Men vi motionärer var på gott humör och jag såg aldrig någon som verkade frestad att bryta.

Jag kände mig åter pigg, och gladdes åt att resten av vägen skulle bli en slags nedräkning. Det är härligt att veta att man nu har sprungit längre än vad man har kvar. Men det jobbigaste återstod.

Först fick jag dock en hyfsad mil genom sagolikt landskap. Nu hade kusten förändrats och stigen gick genom skogen alldeles intill havet. Klipporna blev allt högre och efter en rejäl stigning kunde jag ömsom blicka ut över havet från vassa, höga klippor, ömsom skymta bränningarna längst ner i en ravin som skar in mellan nämnda klippor. Marken tycktes täckt av liljekonvaljeblad. Nu vet jag att det var ramslök, vilket förklarar den märkliga doften som fyllde skogen.

Sedan kom energilösheten tillbaka. Jag åt, men inte tillräckligt, eftersom jag fick kämpa för att svälja. Jag insåg att vätskeförrådet låg i farozonen. Långa sträckor vågade jag inte springa, utan gick för att spara energi, fastän benen ville röra sig fortare. Vid en korsning missade jag markeringen och var på väg åt fel håll när en löpare bakom mig busvisslade och vinkade mig in på banan igen. Tack för hjälpen, du okända man i 30-årsåldern.

Tacksamhet och glädje känner jag också inför alla gulliga Bornholmsbor som log, hejade och önskade “God tur!”. Vilket sympatiskt uttryck! Tror inte att vi har någon motsvarighet på svenska, tyvärr.

Bara några kilometer kvar. Jag passerade mitt hotell och mötte ett par löpare på väg från målet. De hojtade uppmuntrande och klappade händerna. Sista stigningen mot Hammer odde fyr tycktes aldrig ta slut, och när jag trodde att målet var runt kröken fortsatte stigen nästan ner till havsnivå igen och jag fick konsultera gps-kartan för att lokalisera fyren. Det var då nästan 2 km kvar. Långa kilometer.

Till slut vände stigen brant uppåt och jag klättrade nästan på alla fyra över stenarna. Lyckan när jag såg fyren sticka upp över trädkronorna! De sista 100 metrarna var hyfsat flacka, så jag fick i alla fall springa i mål. Nästan åtta och en halv timme efter starten.

Ville jag ha en Cola? OM jag ville.

Nr 32/100

En sport för oss som gillar att äta.

Nu gör jag det igen. Matbloggar. Roten till det onda/goda är ultralöpningen. Jag läste någonstans att ultralöpning är en tävling i att äta, vilket innebär att jag har tre ät-tävlingar på schemat i år. Och med det följer även ät-träning.

Ultra, det är allt som överstiger maratondistans, det vill säga mer än 42195 meter. När man springer så långt räcker det inte att äta och dricka ordentligt inför loppet. Jag måste fylla på längs vägen. Om du någon gång har ätit för nära inpå ett träningspass kan detta verka lite knepigt. Illamående, håll och en klump som skumpar runt i magen är inga sköna springkamrater.

Så det gäller att prova sig fram till något som funkar, vilket bland annat brukar handla om att äta små portioner som ger snabb energi och salt. Ingen GI-mat i ryggsäcken alltså.

Jag är nybörjare på ultra, men just ätandet verkar jag hantera bra. Kanske beror det på att jag generellt är väldigt förtjust i att äta, men allt jag har tuggat i mig längs vägen har funkat hittills. Nötter, torkad frukt, snickers, energy bars (färdigköpta och hemmagjorda), saltgurka, potatischips, smågodis med mera.

Hur som helst, nästa lopp är inte så välordnat med energidepåer som min premiärultra förra året. Nu måste jag ha med mig mer egna grejer. Så jag vill vara väl förberedd, med optimal energi i packningen. Häromdagen googlade jag lite och hittade några recept från kokboken ”Feedzone Portables”.

Igår kväll lagade jag ett av dem: Blueberry & Chocolate Coconut rice cakes. Visst låter det gott? Det var det. Nu ser jag fram emot att prova dem på ett riktigt långpass, innan det är dags för de 6 milen längs Bornholms östkust i april.

Receptet som jag länkar till har amerikanska måttenheter. Så här blev det när jag omvandlade dem till svenska:
7 dl okokt ris (sånt som klibbar
10,5 dl vatten
1,7 dl kokosmjölk
Saft från 1 citron
1,5 tesked salt
0,6 dl råsocker
170 g chocolate chips
½ liter blåbär

Hela receptet finns som sagt här. Jag har ingen riskokare, och jag vet inte om jag hade rätt mått på bakformen. Men det gick ganska bra ändå. Nu hoppas jag bara att de är ok att frysa in. Annars skulle jag behöva springa extremt mycket den närmaste veckan.

Nr 12/100

Blåbär-choklad-kokos-riskakor

Ultrasjuk.

Jag sitter i sängen. Invirad i min stora halsduk, med dubbla täcken över stela, trötta ben och ömma fötter. Blek och tärd. Är jag sjuk? Ja, sjuk i huvudet. Det senaste dygnet har jag sprungit sammanlagt 6 mil. Inte för välgörenhet. Inte för att undkomma en zombieattack. Utan bara för att utmana mig själv.

Målet var egentligen 8 mil, närmare bestämt en mil var tredje timme. Men jag missade två av rundorna, kl 06 och kl 15. Klockan ringde, men vaknade jag ur min snabba tupplur? Nä. Kanske lika bra. Det var jobbigt ändå. Illamående och håll har avlöst varandra. Ibland har de samsats sida vid sida. Fötterna är mörbultade och nageln på vänstra pektån lär inte sitta kvar länge till. Jag har fått tvinga i mig mat för att orka, trots att inget smakade gott. Och detta utsätter jag mig för helt frivilligt. Utan någon annat syfte än att utmana mig själv.

Så lite sjuk i huvudet är jag nog. Men vet du vad det riktigt sjuka är? Det är inte det faktum att jag ska springa 6 mil igen om en månad, och då i ett sträck. Det är inte heller att jag ska springa 9 mil i augusti, när jag deltar i historiens första Ultravasa. Det riktigt sjuka är att i ultrasammanhang är jag en lättviktare. Inte bara för att jag är en glad, långsam amatör, utan för att jag springer så korta sträckor. Andra ultralöpare kan springa 16, 20, 24 mil. Och ännu längre.

Jämfört med dem är jag nästan frisk.

Nr 2/100